ohdisco

Jag vet inte om det är hösten/vintern som kryper sig in under skinnet på mig och får mig att känna mig ensam och meningslös. Om det är detta eviga mörker eller om det här är den personen jag är numera. 

Som sagt, förr var jag alltid en positiv människa. 

Men nu känns det som att jag inte kan se det positiva i något alls. Känns som att det enda jag ser är negativt, att jag har blivit en pessimistisk människa. jag HATAR pessimistiska människor. Jag ÄLSKAR optimism. Vart har den tagit vägen? Kanske den försvann den dagen jag belånade mig själv totalt, kanske var det den dagen jag tog detta arbete, kanske den dagen jag beslutade att flytta hemifrån. Nej, den sista där kan det inte vara för det enda jag kände då var lycka. Men jag vet att detta negativa började smyga sig på vintern 2010. Det kommer jag ihåg. Det var första gången någonsin jag gick in i en Vinterdepression. Allt var grått. Allt var blahh. Inget ljus. det var även då som jag och min familj åkte till USA och firade nyår och hade en totally awesome semester. 

Den semestern gjorde allt. 

 

 

Jag kände mig så extremt hemma i Florida. I Key West. Jag har aldrig någonsin känt mig så hemma som jag gjorde då. Det kändes som att det här är JAG. Allt var fantastiskt.

Sen åkte vi hem till dunkla sverige igen. Och ja, där kom mörkret. Jobbet. 

Förstå mig rätt. Jag älskar Sverige. Jag älskar att vi har alla dessa årstider. 

Jag vill bara komma tillbaka till mig själv. Jag vill inte vara den här Carolina längre.

Jag vill vara Jag. Jag vet bara inte hur. 

 

Så. 

Nu har min pappa åkt till USA. Till Florida. Till Key Largo. HEM TILL MITT HEM. Han ska vara där i en månad. Han fyller 50. Han åker dit med sin nya familj känns det som. Jag hade jättegärna velat följa med. Jag hade verkligen velat vara med pappa när han fyller 50. Att vara i Florida. Att bara komma bort från ALLT. men jag fanns inte ens i tankarna...........

Ja , ni som inte pratar med mig regelbundet kan jag ju då berätta att mina föräldrar inte längre är gifta. Pappa har hittat en ny. Pappa har hittat ett nytt liv. 

Min hjälte svek mig något enormt. 

men nu har vi äntligen hittat tillbaka till varandra. Jag har smått börjat lita på honom igen. Efter sveket. MEN, jag blev inte ens tillfrågad om att få följa med och fira MIN PAPPA när han fyller 50. Det gjorde ont. 

Väldigt egoistiskt sett, men jag tänker inte ens ursäkta mig för det är så jag känner.

 

Har fått nyckel till hans lägenhet som ligger 10 minuters promenad från jobbet. Hade tänkt bo där nu när han är borta. Få en liten semester på ett sätt. Men jag får inte in kattjäveln i transportburen så jag kan inte bo där. Hade varit extremt skönt att få sova där och bo där och komma bort från all den negativa stämning som är i min lägenhet just nu. Men nej, som sagt, kattfan vägrar. 

 

Nu känns det som att det här inlägget spårade iväg lite här och var. Men det är det som händer i mitt huvud. Allt för att försöka att INTE tänka på en sak för länge för det resulterar alltid i tårar och frustration. 

 

nej nu ska jag försöka leta rätt på kläder som jag måste packa ner för imorgon är det hockey på hovet och sen ska jag sova i pappas lägenhet för det har jag dealat till mig med min syster. yes yes. 

 

Ännu ett försök att använda den här bloggen till att försöka reda ut alla frågor i mitt huvud. 

 

Ännu en kväll som jag låg i min säng för att sova och bara stirrade upp i taket. Kunde inte sova. 

Tankarna är överallt. Tankar som "vad ska jag göra?" "ekonomi?" "liv?" "är detta jag?" m.fl.

Ligger och stirrar i taket och känner paniken komma krypande, tårarna kommer närmare och

till slut kan jag inte hålla tillbaka dom längre. Ligger och panikgråter. Har satt på mig hörlurar i hopp om att slippa höra på tankarna längre, men de hjälper inte. De bara stänger ut allt runtom mig, men tankarna är kvar inom mig. 

Det enda jag känner är hopplöshet. Besvikelse. Värdelös. 

Jag känner mig helt enkelt helt jävla värdelös. Känns som att jag inte gör något med mitt liv. 

Jag har alltid känt att jag är mer än det här livet. Jag är gjord för något Mer än det här simpla livet i min etta, i handen, jobbar 6.30 - 16.00 mån-fre. På ett jobb jag inte egentligen hade tänkt mig själv att jobba på. 

Med en ekonomi så att det knappt går runt. Har en känsla av att jag måste skaffa ett extrajobb bara för att kunna unna mig själv att ha roligt och gå ut och åka iväg och resa eller liknande. 

 

Jag ligger i sängen och känner all den här hopplösheten, tårarna rinner, stirrar upp i taket och känner hur jag inte kan andas längre. Börjar hyperventilera och gråta ännu tyngre. Får sådan panikångest. 

Jag skulle vilja skriva här att det är en engångsföreteelse, att det inte hänt tidigare och att det inte kommer hända igen, men skulle jag skriva det så skulle jag ljuga. 

För tyvärr är det nuförtiden min verklighet och inte ett undantag. 

 

Min faster pratar alltid om att jag måste prioritera vad jag lägger mina pengar på. Och ja, hon har rätt. 

Men jag är så trött på allt detta tjatande om att vara smart. Jag är så trött på att jag kämpar och sliter för mina

pengar, jag gör ingenting speciellt som jag lägger mina pengar på, jag jobbar och jag är hemma. Det är det jag gör. Jag äter för tusan inte ens lunch för att jag inte vill slösa pengar på det. Är det då så konstigt att jag kanske vill slösa lite av mina pengar på kanske en ny säng? eller kanske nya filmer? eftersom det ändå är det enda jag gör. Jag kollar på film och jag sover. Kan jag inte få slösa mina pengar på det då och sen gnälla på att jag inte har pengar till bensin? Jag vet att jag just nu är helt oresonlig, att så kan jag inte tänka. Men jag kan inte låta bli. Jag har inget liv ändå.

 

Just nu sitter jag här och klockan är 23.30. Jag borde sovit förlängesen. Men sitter med mina hörlurar med musik på och bara stirrar in i dataskärmen. Eller stirrar på det tända ljuset jag har i fönstret och jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om att jag ska upp imorgon och jobba. 

Känner mig bara matt och helt otaggad. Helt grå. Helt blek. Helt blahh. 

 

Jag satt med min kollega häromdagen när han satt och svarade på en enkät som är till jobbet. Han svarade så positivt på alla frågor och positivt. Jag sa då till honom att gud vad vi är olika. 

jag borde egentligen svara på samma sätt som honom. Jag har hela livet framför mig. Men liktfan är jag en bitter och inåtvänd person. Jag ser alla fel hos mig. Ibland såna fel som inte ens finns. Jag svarade t.ex. att jag ibland känner att allt är meningslöst. Det ska inte jag göra. Jag är 23 år för tusan. 

 

Min kusin har gjort det jag alltid drömt om att göra. Ta mitt pick-pack och bara lämna landet. Ja, hon har flyttat till San Fransisco för jobbet. 

Jag skulle också vilja ha antingen jobbet eller utbildningen att kunna göra det äventyret. Jag är så extremt avundsjuk på henne, men jag unnar verkligen henne det äventyret, SÅÅ mycket som hon kämpat och pluggat i alla dessa år. och jag ska resa till henne. med hopp om att träffa Mr Prince Charming och ta-daa där är mitt Green Card. (A) Man kan ju hoppas? 

 

Nej. Nu får det vara nog med gnäll för den här gången. 
Men tro mig, det kommer mer. För det verkar vara en sån person jag har blivit. Måste jobba på det. Jobba på att bli den personen jag en gång var. En som såg möjligheterna i livet och inte bara hindrena. 

Allt jävla velande hela tiden. Vad jag ska göra. Med Livet. Livet. Jo precis, detta jävla Liv.

-

Fikade med bästa Erika idag och det hjälpte.

Vi satt och försökte komma på vad jag var bra på, det sorgliga är att vi inte kom på något. haha. Pa-te-thic!

Eller, vi kom på att jag gillar att ta hand om människor, att jag är bra på att planera och ta tag i saker som behöver göras, social, gillar djur. Men vad finns det för yrken där. vad kan man utbilda sig till. ojojoj, velande fram å tillbaka.

Vi kom på en plan. Så länge vi är tillsammans känner vi oss säkra och det löser sig.

Så detta år ska vi spara pengar. Jag ska plugga in min matte och kanske några strökurser bara för att känna att jag gör något med det här Livet.

Sen, 2012, då ska vi kolla detta med Jobba Utomlands. helst Hawaii. Det är målet.

Ett år eller två där och hitta oss själva. Det är planen just nu. och det känns jävligt bra att ha en plan.

Även om den är långt härifrån och ni andra inte tror på det just nu (för jag vet, planer jag å erika planerar har en förmåga att aldrig bli till verklighet) men jag gillar den planen. Mitt drömboende är just Hawaii. Så jag gillar't.

Jag saknade hemmet, jag saknade folk.. visst, det gjorde jag.

-

men genast när jag kom hem så förändrades mitt humör, mitt temperament ändrades direkt.

Jag vill inte vara kvar. Jag vill bort. Igen. Jag vill något annat.

Sprudlande jag är borta. Kvar är bara skalet och en ledsen och nedstämd Carolina.

Nedstämd för att hon känner sig alltid ensam. Utanför. Ouppskattad.

-

Jag vet inte vad jag vill, det jag vet är att jag vill bort, jag vill skapa mitt eget äventyr.

Inte jobba på ett ställe där jag bara ses som Chefens Dotter.

Leva på mamma och pappa. Jag vill kunna något. Jag vill vara bra på något.

Just nu är jag inte det, jag vet inte vad jag är bra på eller vad jag skulle kunna vara bra på.

Har dessutom börjat vela angående mitt val att plugga till Ambulansförare, IGEN.

Jag hittar alltid något som är "mitt destiny" men sedan ändrar jag mig, hela tiden.

Och det finns inget som jag är uppenbart bra på. inget.

-

Åter hemma, åter alla frågor, åter må dåligt och inte se ljuset i tunneln.

Jag är nere i ett svart hål och vet inte hur jag ska ta mig upp.

Snälla äventyr, finns du?

packat å klart. musiken klart. kläder på. frukosten äten. teet drucket. juice check!

Sitter och lyssnar på Justin Bieber - Pray och väntar på att  klockan ska bli 09,30, för vet ni vad som händer då?

DÅ ska vi ner å sätta oss i bilen och åka till ARLANDA! Arlanda - Keflavik - Orlando, Florida!

,

Såå,

nu ett tillfälligt Hej Då.

Tillbaka den 13 Januari.

,

FÖR JAG SKA TILL FLORIDA, JAG SKA PÅ NHL MATCH OCH SE TAMPA - NY RANGERS!

JAG SKA UT PÅ HAVET. JAG SKA BADA POOL. JAG SKA TILL KEY WEST. JAG SKA TILL UNIVERSAL STUDIOS.

JAG SKA TILL SEAWORLD. OH MY.

Hur ska man få in allt i den där till synes stora väskan, men som visar sig vara liten liten liten när man väl sätter fart med att slänga ner kläder och skor? Hur? Kan någon visa mig?

Skor, långbyxor, mysbyxor, leggings, linnen, tunna långärmade, lite tjockare långärmade, underkläder, badkläder, kamera, nyårskläder, difkläder, t-shirts?

HUR I HELVETE SKA ALLT FÅ PLATS?

*

Sedan säger både mamma och pappa att "packa lätt för vi ska ändå shoppa där".. men kläderna som jag ska shoppa i då? tänk om det är en varm dag? en kall dag? en varm dag med regn? en kall dag med regn och blåst?  då behöver man ju alla dessa. Eller om vi inte shoppat ännu den dagen vi ska på äventyrsland, vattenland, fiska? Liksom...

*

Och nu börjar jag bli stressad. Vi åker på MÅNDAG!! det är för i helvete LÖRDAG NATT nu.

jag har inte packat. Jag har inte fixat musiken. Jag har saker jag måste handla. Hur ska detta hinnas med?

Jag vet att jag måste packa, typ NU, men ändå sitter jag här och skriver på en fuckin' blogg och lyssnar på Simple Plan. Ja, det skulle sitta bra med en jävla Simple Plan. men har man det? ICKE!

*

Nej nu måste jag slita mig ifrån och börja tänka. aotch.

Nu går det inte bra, nu rasar min mur, nu rasar allt.

-

Alldeles för mycket förändringar inom för kort tid.

Förändringar som ändrar ALLT, som ändrar hela min verklighet!

Vilken verklighet?  den verklighet där jag kan trösta mig hos morfar, den verklighet att se vår älskade Kamelhäst ståendes med öronen bakåt i hagen och se allmänt förbannad ut.

Min verklighet där Gålö är perfekt och inget olyckligt sker där, att det är paradiset.

Ett paradis där djuren blir uråldriga, där mina morföräldrar finns för mig dag som natt.

en verklighet där jag tvingar min morfar att sätta sig med mig i sin bil nere vid brevlådorna för att det åskar och blixtrar och jag är ensam hemma.

Inte nog med att jag tvingar ner honom, det blir inte bara han och jag.

2 st marsvin, en katt och en hund också. För vet ni, man kan ju inte lämna dom i huset, IFALL blixten slår ner i huset och det börjar brinna, hur ska de klara sig då? En verklighet där morfar säger "jaaja, det har du väl rätt i".

Så sitter vi där i hans lilla beiga bil med alla otåliga djur och lyssnar på hans Jazz.

Den verkligheten.

-

Den är  borta. HELT borta. Nu är den bara minnen. perfekta minnen. men min verklighet då? Jag vill mer än gärna ha tillbaka den. GE TILLBAKA DEN!!!

-

Att Ville inte kommer stå i hagen imorgon när jag kommer hem från jobbet, det krossar mig. Nu är allt bara svart. Allt är bara dystert. Om det inte är svart, då är det grått.

Jag känner mig alldeles ensam, men ensam är bra. eller? ja ibland så.

Men snälla mormor och morfar, visa er på något sätt så att jag vet att ni finns hos mig.

Snälla, kan ni inte bara komma tillbaka?

Och snälla, kan inte Ville bara få leva i 30 år till?

-

Att sitta på min säng, stirrandes in i väggen, tårarna kommer och jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad ska jag göra, är inte okej. jag vill inte må såhär.

Är detta hämnden för att jag har haft den bästa uppväxten en unge kan ha? En uppväxt med mina alldeles perfekta morföräldrar, mina perfekta föräldrar (som visst har sina fel, men dom är perfekta ;P ) En uppväxt att få växa upp här ute på Gålö. Leka med Borglyckefamiljen. Grilla. Bada. Åka pulka. Grilla pinnbröd. Rida barbacka. Galoppera från scoutstugan. Dragkamp. Midsommar. Julafton. Sommarlov. Jullov. Påsklov. Sportlov.

-

Kan inte det bli min verklighet igen?

Men nej, nu kommer alla dessa förändringar.

Morfar är borta. Mormor är borta. Ville försvinner imorgon.

Dessa förändringar är inte bra, inte för mig, inte för någon.

Dessa förändringar drar in mig i mörkret. Tar mig till det gråa. Det svarta.

2010-12-12 kl, 09:30 som han officiellt försvann från jorden.

Min morfar. Jan Erik Johansson.

Det var då han hostade till och till slut somnade in.

09:30 fick han krama om Mormor igen.

.

Och nu sitter jag återigen här. Här vid datorn, gråtandes, hulkandes.

Och det slutar aldrig rinna. Tårarna fortsätter komma, hur mycket tårar kan få plats i en kropp egentligen?

.

Jag vet helt ärligt inte vad jag ska skriva nu. Just nu är det fortfarande chock och kan inte sätta ord på någonting egentligen, just nu känns det som bomull i hela huvudet. Jag vill stänga in mig i ett mörkt rum och aldrig komma ut.

Jag vill inte jobba imorgon. Men jag måste städa rummet. Städa rummet, för det kan inte se ut såhär.

Ska jag sitta och gråta med musik i bakgrunden, då ska det vara rent.

Är det stört av mig att tänka så? Ja det är det nog. Men nu är det det som jag måste fokusera på för annars kommer jag bli galen av all den smärta som jag nu känner när min bästaste vän, min älskade och min fantastiska morfar har lämnat mig. Lämnat mig helt och hållet. Jag älskar dig.

Igår fick min mamma samtalet från ålderdomshemmet att det inte är långt kvar nu,

vad de kan förstå nu. Han har febertoppar, rasslig och äter inte längre. Han får morfin

för att han har för ont.

.

Iallafall.

Jag och mamma åkte dit idag. Vi kommer in och sätter oss.

Han ligger och har öppna ögon, stirrandes upp i taket och rasslar när han andas,

han praktiskt taget hyperventilerar fast mildrare.

Att se honom sådär gjorde så ont och det chockade mig. Jag började störtgråta.

jag kunde inte hålla det inne längre. Har kunnat det förut, men nu, att se min starka och oerhört intelligenta morfar ligga och bara vara skinn och ben i princip, stirrandes, suckandes av smärtor och han är inte kontaktbar, då gick det inte längre.

.

Då kände jag att jag verkligen ville prata med min bästa vän, Erika.

Jag ringer, men får ej något svar. Jag ringer igen, inget svar.

Det gjorde mig arg. Det gjorde mig paranoid. Jag kände att hon ignorerade mig i min smärtsamma stund, att när jag verkligen behövde henne så svarade hon inte. hon fanns inte där. hon var upptagen med annat. Och det gör mig ännu argare, på mig själv, att jag ens får dom tankarna. Var kommer dom ifrån? Jag kände mig ignorerad och bortglömd och icke viktig. Jag blev sårad av att hon inte svarade när jag verkligen behövde henne. Men det är ju inte rätt. Hon var säkert upptagen med annat. Hon har alltid på ljudlös. så hon hörde säkert inte. Men trots det, jag kände att jag behövde ringa någon. Jag behövde gråta ut till någon. Då ringde jag Mick, hon som faktiskt nästan alltid svarar. Svarar hon inte så hör hon av sig när hon sett att jag ringt. Hon svarade :) Jag grät, hon tröstade. Hon sa själv att hon inte är den bästa i dessa situationer, men det blev bra ändå. Jag behövde bara någon som lyssnade och sa "såja, det blir bra." Tack.

.

Nu sitter min mamma med morfar. Hon kommer stanna hela natten. för det kan ske inatt. det kan bli inatt som min morfar verkligen försvinner. inatt som han kommer återförenas med min mormor. Med sina bästa vänner Svenne och Sune.

Då är alla tillsammans igen. Mormor och Morfar. Sune och Anja. Svenne och Vieno.

The Gang is back together. Det kan bli inatt. I natt.

.

Jag älskar min morfar något enormt att det inte går att beskriva.

Jag saknar min morfar. Jag saknar min mormor.

Jag vill att tiden ska spola tillbaka 10-12 år igen. Eller varför inte 15 år.

Kan det inte vara då nu? Snälla.

Jag vill inte sitta här 01.30 på natten och skriva om min morfar som är påväg bort.

Sitta här och gråta vid datorn och lyssna på Coldplay - Fix You

.

Som toppen på detta jävla isberg så ska vi även säga hej då till en av våra hästar på onsdag. ONSDAG!

Vår älskade Ville ska få komma till himlen och busa med Dumle, Filur, Ricken och Nibsan. <3

Känns som käftsmäll på käftsmäll.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag orkar inte.

Jag hatar mitt rum! Jag hatar mitt jobb! Jag hatar mig själv! Jag hatar Nisse! Jag hatar allt! jag hatar att min blogg inte gör som jag vill! jag hatar att jag känner mig bortglömd av mina vänner! jag hatar att känna mig värdelös! Jag HATAR!!!!!!!!!!

*

Jag kommer hem, upptäcker att någon jävla idiot i min jävla familj lämnat dragdörren öppen så nu har skator/grävling varit inne och rivit ut allt på farstukvisten!

Det var inte jag. för jag åkte först!!!!

Så då var det bara att plocka upp, jag blir helt galen och börjar störtgrina. Slänga saker.

skrika. gråter. panik. jag vet just nu inte vart jag ska ta vägen.

*

har gråtit konstant och hatat mig själv sen jag kom hem. alltså 30 minuter nu. när något går fel skriker jag och slår.

jag vet inte vad som är fel på mig!!??!?!?!?!? som där till exempel, jag brukar inte skriva tusen ''!!'' och ''??''. var i helvete kom det ifrån!!!?

Just nu känns det som att jag är i ett stadie att självmord skulle sitta bra. Jag vill bara bort. BORT BORT!!!!

men jag vill till Florida. 27 December. Kan inte det vara imorgon!? Kan det inte vara nu!?

Känns som att det är det enda som håller mitt humör uppe. (även fast jag just nu inte har ett jävla uppåthumör!!!!)

*

Jag saknar mitt gamla liv, mitt gymnasieliv. Jag saknar när min mormor levde och min morfar fanns vid oss.

Jag saknar allt. Jag hatar allt.

Jag har blivit deprimerad. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag vet inte vad jag ska göra.

*

Ska snart ner till fuckin stallet och ge getterna mat. Mocka. Ta in kamelen Ville.

Ville som kommer försvinna från detta jävla liv om MINDRE ÄN EN VECKA!! :'( !!!!!!!!!!!

Kan det vara det som krossar mig? Att den där jävla hästen som alltid varit grinig och envis och lättskrämd och alldeles perfekt, att han ska till himlen!? Jag vet inte!! JAG VET INGENTING!

*

Jag vet bara att jag inte kan sluta gråta. Sluta hulka.

*

JAG KÄNNER MIG FET, JAG KÄNNER MIG FUL, JAG KÄNNER MIG OUPPSKATTAD, JAG KÄNNER MIG ENSAM!!!

JAG VET INGENTING. INGENTING! JAG VILL FÖRSVINNA. JAG VILL TILL FLORIDA OCH ALDRIG KOMMA TILLBAKA!

var fan är min lycka!? Var fan är min glädje!? var i helvete!?

Jag vill bara gå ut i mörkret och bara fortsätta gå. Men det är kallt. Jag vill inte frysa. så vad fan gör jag!?

Jo sitt inne och gråt och var patetisk Carro, ja det är en jävla bra idé!!!

*

dö. vill till mormor.

Vad är fel? Jag? nej?

jag har äckligt kort stubin. Jag kan sitta och skrika i bilen för att bilen framför mig kör tillräckligt sakta så att bussen hinner klämma sig ut framför så kan jag bli fullständigt rasande.

Om en liten sak händer, så kan det bubbla över till helt överdrivet beteende från min sida.

Jag skrämmer mig själv.

inte nog med det så är det flera gånger jag både känt för och varit nära att vilja svänga av vägen. Rakt ner i diket.

Rakt in i skogen. Eller bara tvärnita.

JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ MITT LIV JUST NU.

JAG KÄNNER ATT JAG BARA STÅR STILLA. JAG KOMMER INGENSTANS.

JAG ÄR TRÖTT PÅ JOBBET, TRÖTT PÅ ATT STÅ STILLA.

JAG JOBBAR, KOMMER HEM, KOLLAR TV, SOMNAR.

JOBBAR, KOMMER HEM, KOLLAR TV, SOMNAR.

VAD I HELVETE GÖR JAG MED MITT LIV? HUR I HELVETE SKA JAG KOMMA PÅ VAD JAG SKA GÖRA?

VAD I HELVETE SKA JAG GÖRA?

jag känner mig så äckligt ensam.

Jag hade massa att skriva. Jag skulle verkligen "blotta min själ" i detta inlägg.

Jag visste vad jag skulle skriva, medan jag satt i bilen påvägen hem.

Men nej. nu tog det stopp. nu vet jag inte längre. det får bli någon annan dag. någon gång.

Nya gardiner,  nya ljus och nya sängkläder ska inköpas, sen ska det bannemig vara nog.

Så nu är det lite ordning igen.

Nu kanske jag kan känna lite ordning och stabilitet igen.

*

Feel.Good.Låt #1