ohdisco

Igår fick min mamma samtalet från ålderdomshemmet att det inte är långt kvar nu,

vad de kan förstå nu. Han har febertoppar, rasslig och äter inte längre. Han får morfin

för att han har för ont.

.

Iallafall.

Jag och mamma åkte dit idag. Vi kommer in och sätter oss.

Han ligger och har öppna ögon, stirrandes upp i taket och rasslar när han andas,

han praktiskt taget hyperventilerar fast mildrare.

Att se honom sådär gjorde så ont och det chockade mig. Jag började störtgråta.

jag kunde inte hålla det inne längre. Har kunnat det förut, men nu, att se min starka och oerhört intelligenta morfar ligga och bara vara skinn och ben i princip, stirrandes, suckandes av smärtor och han är inte kontaktbar, då gick det inte längre.

.

Då kände jag att jag verkligen ville prata med min bästa vän, Erika.

Jag ringer, men får ej något svar. Jag ringer igen, inget svar.

Det gjorde mig arg. Det gjorde mig paranoid. Jag kände att hon ignorerade mig i min smärtsamma stund, att när jag verkligen behövde henne så svarade hon inte. hon fanns inte där. hon var upptagen med annat. Och det gör mig ännu argare, på mig själv, att jag ens får dom tankarna. Var kommer dom ifrån? Jag kände mig ignorerad och bortglömd och icke viktig. Jag blev sårad av att hon inte svarade när jag verkligen behövde henne. Men det är ju inte rätt. Hon var säkert upptagen med annat. Hon har alltid på ljudlös. så hon hörde säkert inte. Men trots det, jag kände att jag behövde ringa någon. Jag behövde gråta ut till någon. Då ringde jag Mick, hon som faktiskt nästan alltid svarar. Svarar hon inte så hör hon av sig när hon sett att jag ringt. Hon svarade :) Jag grät, hon tröstade. Hon sa själv att hon inte är den bästa i dessa situationer, men det blev bra ändå. Jag behövde bara någon som lyssnade och sa "såja, det blir bra." Tack.

.

Nu sitter min mamma med morfar. Hon kommer stanna hela natten. för det kan ske inatt. det kan bli inatt som min morfar verkligen försvinner. inatt som han kommer återförenas med min mormor. Med sina bästa vänner Svenne och Sune.

Då är alla tillsammans igen. Mormor och Morfar. Sune och Anja. Svenne och Vieno.

The Gang is back together. Det kan bli inatt. I natt.

.

Jag älskar min morfar något enormt att det inte går att beskriva.

Jag saknar min morfar. Jag saknar min mormor.

Jag vill att tiden ska spola tillbaka 10-12 år igen. Eller varför inte 15 år.

Kan det inte vara då nu? Snälla.

Jag vill inte sitta här 01.30 på natten och skriva om min morfar som är påväg bort.

Sitta här och gråta vid datorn och lyssna på Coldplay - Fix You

.

Som toppen på detta jävla isberg så ska vi även säga hej då till en av våra hästar på onsdag. ONSDAG!

Vår älskade Ville ska få komma till himlen och busa med Dumle, Filur, Ricken och Nibsan. <3

Känns som käftsmäll på käftsmäll.