Ensamheten.
Kategori: Allmänt
Mjo.
Jag vet inte om det är hösten/vintern som kryper sig in under skinnet på mig och får mig att känna mig ensam och meningslös. Om det är detta eviga mörker eller om det här är den personen jag är numera.
Som sagt, förr var jag alltid en positiv människa.
Men nu känns det som att jag inte kan se det positiva i något alls. Känns som att det enda jag ser är negativt, att jag har blivit en pessimistisk människa. jag HATAR pessimistiska människor. Jag ÄLSKAR optimism. Vart har den tagit vägen? Kanske den försvann den dagen jag belånade mig själv totalt, kanske var det den dagen jag tog detta arbete, kanske den dagen jag beslutade att flytta hemifrån. Nej, den sista där kan det inte vara för det enda jag kände då var lycka. Men jag vet att detta negativa började smyga sig på vintern 2010. Det kommer jag ihåg. Det var första gången någonsin jag gick in i en Vinterdepression. Allt var grått. Allt var blahh. Inget ljus. det var även då som jag och min familj åkte till USA och firade nyår och hade en totally awesome semester.
Den semestern gjorde allt.
Jag kände mig så extremt hemma i Florida. I Key West. Jag har aldrig någonsin känt mig så hemma som jag gjorde då. Det kändes som att det här är JAG. Allt var fantastiskt.
Sen åkte vi hem till dunkla sverige igen. Och ja, där kom mörkret. Jobbet.
Förstå mig rätt. Jag älskar Sverige. Jag älskar att vi har alla dessa årstider.
Jag vill bara komma tillbaka till mig själv. Jag vill inte vara den här Carolina längre.
Jag vill vara Jag. Jag vet bara inte hur.
Så.
Nu har min pappa åkt till USA. Till Florida. Till Key Largo. HEM TILL MITT HEM. Han ska vara där i en månad. Han fyller 50. Han åker dit med sin nya familj känns det som. Jag hade jättegärna velat följa med. Jag hade verkligen velat vara med pappa när han fyller 50. Att vara i Florida. Att bara komma bort från ALLT. men jag fanns inte ens i tankarna...........
Ja , ni som inte pratar med mig regelbundet kan jag ju då berätta att mina föräldrar inte längre är gifta. Pappa har hittat en ny. Pappa har hittat ett nytt liv.
Min hjälte svek mig något enormt.
men nu har vi äntligen hittat tillbaka till varandra. Jag har smått börjat lita på honom igen. Efter sveket. MEN, jag blev inte ens tillfrågad om att få följa med och fira MIN PAPPA när han fyller 50. Det gjorde ont.
Väldigt egoistiskt sett, men jag tänker inte ens ursäkta mig för det är så jag känner.
Har fått nyckel till hans lägenhet som ligger 10 minuters promenad från jobbet. Hade tänkt bo där nu när han är borta. Få en liten semester på ett sätt. Men jag får inte in kattjäveln i transportburen så jag kan inte bo där. Hade varit extremt skönt att få sova där och bo där och komma bort från all den negativa stämning som är i min lägenhet just nu. Men nej, som sagt, kattfan vägrar.
Nu känns det som att det här inlägget spårade iväg lite här och var. Men det är det som händer i mitt huvud. Allt för att försöka att INTE tänka på en sak för länge för det resulterar alltid i tårar och frustration.
nej nu ska jag försöka leta rätt på kläder som jag måste packa ner för imorgon är det hockey på hovet och sen ska jag sova i pappas lägenhet för det har jag dealat till mig med min syster. yes yes.